Fuzzbox Magazine
Slutet av Mars 1995.
Jag och min gode vän Tobias har fått nog av latinorytmerna som dominerar Miamis nattliv och allt vad dess barer och klubbar har att erbjuda, vi korsar Washington Avenue och tar oss in på stället som vi blivit tippade tidigare under dagen ska kunna erbjuda oss lite rock´n´roll för en gångs skull. Bandet som står på scen heter Bush och med sitt debutalbum Sixteen Stone är de på väg att erövra den amerikanska kontinenten.
– Det här är nya Pearl Jam, lyssna och njut, en av våra grannar vid bardisken ger oss sitt utlåtande utan att vi bett om det, och han hade på många sätt rätt.
Att Bush är ett av banden som hakade på och levde på grungevågen i början av nittiotalet är väl inget att hymla med, trots att bandmedlemmarna hänvisar till band som Pixies, Husker Du och MC5 som inspirationskällor. Nirvana gjorde det möjligt för ett band som Bush att få utrymme och kunna slå igenom och i USA blev bandet riktigt stort, i storleksordningen nästan jämförbara med nämnda Pearl Jam.
Det konstiga med genombrottet i USA är att det skedde just där det gjorde, med tanke på att Bush som hemadress har England.
Bandets sångare Gavin Rossdale har många gånger försökt förklara detta fenomen. – Det var nog inte så mycket ett val vi gjorde, det blev bara så, vi började i England 92 och hade två kontrakt med två olika skivbolag men singlarna sålde inget och även om vi drog mycket folk på liveshower och sånt så var det ingen som ville ta i oss eftersom vi inte sålde. Sedan kom det ett erbjudande om kontrakt från Rob Kahane i USA och det var bara att hoppa på det tåget. Att slå i USA medför dock inte att succén kommer av sig självt även på hemmaplan i Europa.
– I Europa blev vi mer eller mindre hånade för våran popularitet borta i staterna och ett tag var det inne att dissa oss totalt, vi var framgångsrika och därmed en måltavla och visst för ett tag så tog man åt sig. Bush:s amerikanska sound medförde också en hel del till de Europeiska hånsalvorna.
– Det var det faktum att vi var brittiska och föredrog Amerikansk rock, jag gjorde aldrig någon hemlighet av att jag inte tyckte om britpopen. Med åren och plattorna Razorblade Suitcase (96) och Deconstructed (97) som är en remixplatta, har dock bandet även accepterats och vunnit mark även på hemmaplan.
Förra året släppte bandet, som förutom Gavin Rossdale består av gitarristen Nigel Pulsford, bassisten Dave Parsons och trummisen Robin Goodridge, sitt senaste album “The Science of Things”, en skiva som de själva hävdar är ett litet steg bort från det traditionella Bushsoundet.
– Jag ville inte att vi skulle ses som bara ett gitarrbaserat rockband längre, det kändes lite frustrerande, jag ville att vi skulle skapa något som kom från något annat och visade en annan sida av oss, jag ville demonstrera att vi mognat.
För att kunna uppnå sina önskemål begav Gavin Rossdale ut till en gammal herrgård på den irlänska kusten nära Cork, för att finna ny inspiration till vad som skulle bli “The Science of Things”, 25 demospår med sig i bagaget tillbaka till sina bandkollegor i London blev så småningom till 13 på skivan. Textmässigt var det i stort sett samma Bush som tidigare, klassiska rockteman som ensamhet, frustration och självständighet, men musikaliskt blandas de klassiska Bushgitarrerna upp med pop, dubinfluenser och smörballadstämning. – Den mesta rockmusiken idag är så tråkig och förutsägbar, jag ville att vi skulle göra en skiva som kunde vara både mjuk och intim, öppen och sårad som det bara gick och ibland totalt rakt på och bara hårt.
Fortfarande är Bush större i USA än i Europa, ett bevis för detta är väl att bandet under nyårsfirandet var ett av banden som fick spela på Times Square i New York, men snart kommer kanske också Europa vara erövrat. Möjligen är det detta som Gavin Rossdale åsyftar i texten till låten “Prizefighter” “I’m up on this climb/ I won’t fade away/The best is yet to come.”.
Under januari är det Skandinavien som skall läggas för bandets fötter, 22:a spelar bandet på Klubben i Stockholm och dagen efter i Köpenhamn.
Vem vet, kanske är det någon som står i baren på Klubben och kommer hävda för mig att detta är det nya Kent.